Memetisk krigföring

Recensioner

1. 

   Harald E Brandt – 31 augusti, 2018

   Sammanfattningsvis tycker jag att det är en fantastiskt bra bok! Jag vill förtydliga att det omdömet baseras inte på att författaren uttrycker det man redan tycker på ett fantastiskt bra sätt, utan att boken har givit mig nya insikter vilket lyft min kunskap, vidgat min horisont och ökat skärpan. Det är mitt kriterium på en bra bok.

   Ämnet handlar om hur kultur, identitet, intressen, metapolitik, politik och makt hänger ihop och påverkar varandra, samt slutligen hur så kallade memer kan användas som ett verktyg för påverkan. Den centrala frågeställningen är hur en nations politik kan förändras – vad som driver förändringen och hur aktörer genom systematisk påverkan kan förskjuta en hel nations politik.

   Svaret är inte så enkelt, men i huvudsak är det så att intressen kan inte tas för naturen givna, utan intressen skapas genom de berättelser som folk identifierar sig med och som skapar en viss identitet. Beroende på berättelsen kan det hända att individer och grupper agerar på ett sätt som är mycket ogynnsamt för dem, något som i praktiken kan jämställas med självskadebeteende. Människor upplever det som så viktigt att vidmakthålla sin egen identitet i förhållande till berättelsen att det styr hennes intressen, alldeles oavsett om det långsiktigt är bra eller dåligt för hennes familj, hennes barn och barnbarn.

   Att påverka människors politiska ståndpunkter i en viss riktning görs inte genom logisk argumentation, utan genom påverkan av den berättelse som ligger till grund för de kulturella yttringarna i samhället. Detta kommer att påverka individens intressen och hennes världsåskådning, hennes uppfattning om vad som är viktigt, upplevelse av mening, uppfattning om gott och ont. Denna påverkan kan sägas vara kärnan i det som kallas för metapolitik, dvs det som ligger bortom eller utanför den vanliga politikens gränser.

   Sveriges nuvarande berättelse kan sägas vara den om den ”humanitära stormakten”. Det ger individen en identitet som den goda medkännande altruistiska människan, och bara de intressen som är kompatibla med den identiteten och den berättelsen kan komma till uttryck i handlingar – handlingar som tyvärr kan visa sig vara direkt patologiska.

   Vänstern lyckades att under 1900-talet, med metapolitisk påverkan, omstöpa de västerländska samhällena i riktning mot internationalism (eller snarare transnationalism), universalism och globalism (och därmed, paradoxalt nog, helt och hållet i allians med och till stor del finansierade av, extremglobalistiska kapitalister). Den här boken har ett perspektiv från höger sida.

   Stigermark sammanfattar vårt mål på följande sätt: ”Det verkliga målet med metapolitiken är att forma identiteten hos den här typen av människor på ett sådant sätt att de upplever att deras egna mål är i linje med den nationella saken”.

   Stigermark tillhör den machiavelliska traditionen, vilket enklast kan sammanfattas med att politik är kampen om makt, och där man inte skall göra sig några som helst illusioner om att de som kämpar om makten tar några som helst moraliska hänsyn. Politiker och mediaägare skall man därmed se på med en viss misstänksamhet. De som vill ha makt, eller vill bibehålla sin makt, kommer att söka skapa en sådan berättelse som stödjer de intressen vilka gynnar de som har maktambitioner eller redan innehar makten. Folk som agerar i enlighet med dessa intressen kommer därmed att gynna de som har dessa maktanspråk. Makt kan här avse politisk makt, ekonomisk makt eller mediamakt.

   Genom hela boken märks det ganska tydligt att Marx idéer har influerat tänkare långt utanför vänstern, ända till machiavelliska tänkare. Det kan tyckas märkligt, men det innebär absolut inte att de är marxister, utan endast använder många av de begrepp som Marx använde för sina analyser, trots att hans slutsatser till stor del har visat sig vara felaktiga.

   Maktförändring uppstår dock inte automatiskt bara för att de intellektuella framgångsrikt har bedrivit ett kulturkrig – det krävs även starka aktörer med maktambitioner som kan utnyttja redan framgångsrika idéströmningar. Trump är ett sådant exempel. Men i en existerande och stelnad maktkonstellation i förfall, såsom den i nuvarande Sverige, trivs ofta ”gamar” vars främsta egenskaper är att kunna kalasa på det kadaver som en statsapparat i förfall utgör.

   Bara ett enda kapitel handlar om bokens titel, nämligen kulturkrig genom memer. Onekligen är det ett betydande hopp från de tidigare kapitlen till detta om memer, eftersom memer näppeligen är det enda sättet att bedriva kulturkrig på eller att skapa en nations berättelse om sig själv. I detta konstaterande kan man finna en viss kritik mot boken, men å andra sidan kan det ge utrymme för en uppföljare som fyller på där den nu aktuella boken saknar stoff!

   Bokens omfång är bara 144 sidor text, vilket kan tyckas väl tunt. Trots det så finner jag boken otroligt givande, och den tål nog att läsas mer än en gång. Den lämpar sig definitivt inte för en normie med svagt utvecklad abstraktionsförmåga. Däremot tror jag inte att man behöver vara särskilt ”höger” för att läsa den – tvärtom tror jag att det finns många inom den akademiska vänstern som med stort intresse och nyfikenhet läser den här boken för att försöka få reda på vad deras fienden kan tänkas ha kommit på och kan tänkas ha för strategier framöver.

   Bokens stil och språk är den mellan strikt vetenskap och populärvetenskap. Det finns rikligt med referenser till både doktorsavhandlingar och böcker, och jag erkänner villigt att jag knappt har läst några av dem, med undantag av ’The Selfish Gene’ av Richard Dawkins, som jag läste redan tidigt 1980-tal. I samma veva lästa jag ’Den påklädda apan: en polemisk introduktion till sociobiologin’ av Svante Folin (som Stigermark dock inte refererar till). Därutöver har jag givetvis läst många andra böcker och skrifter inom diverse områden såsom artificiell intelligens, kosmologiska modeller, epistemologi, filosofi, historia, gruppevolutionära strategier etcetera. Jag ser den här aktuella boken som ett fantastiskt sätt att få mig till livs mycket av intellektuellt tankestoff utan att själv behöva traggla mig igenom alla dessa avhandlingar och böcker! Det gör mig inte till någon expert, men en smula mer allmänbildad.

   Nu till avdelningen kritik:
   Det mesta av kritiken faller dock på Logik Förlag och inte Stigermark, förutom den grova grodan på sidan 142 där det står ”kulturen flyter nedströms från politiken” (Breitbart), när det ju skall stå precis tvärtom!

   1. Boken borde ha fått en betydligt bättre korrekturläsning! Stigermark uttrycker sig normalt precist och vetenskapligt, och då ser allehanda språkfel rätt illa ut. Det är förvisso hart när omöjligt att skriva perfekt och felfritt från början, och just därför behövs det verkligen korrekturläsare, oftast två stycken.

   2. Då boken har en vetenskaplig tyngd borde den absolut ha begåvats med ett ordentligt sakregister på slutet! Ett sådant bör helst uppta ca en tiondel av bokens tjocklek!

   Svar på kritiken ovan:
   Våra böcker går rutinmässigt genom två rundor av korrekturläsning, men då publiceringsdatumet denna gång var viktigare än att den andra genomgången var klar, så publicerades boken utan den slutgiltiga korrekturläsningen. Den andra genomgången har därefter färdigställts och bokens inlaga uppdaterats. /Logik Förlag